Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon gång förnimmes. Villigt instämma vi deruti, att
Bellman var ”en ögonblickets skald,” men just emedan han
var skald, fattade han ögonblickets väsende, och detta
består uti att vara det oupphörligt försvinnande; det är
medvetandet derom, som färgar skildringen af
ögonblickets glädje i Bellmans sånger. Derföre hörer moll-tonen
så väsentligen med till Bellmans dikter, ehuru den
merendels är en underordnad, sällan lagd ”öfverst i
harmonien.” Det förhåller sig med den som med det dystra
elementet i folklynnet, i tidsstämningen, i de humoristiska
sångerna af äldre svenska skalder. I Bellmans dikter
bildar vemodet den dunkla bakgrund, mot hvilken de lustiga
figurerna, som på skådebanan röra sig, så mycket bjertare
sticka af, eller ock förråder den sig endast som en
obestämd aning, hvilken faller öfver läsaren, utan att han
rätt kan för sig reda hvarifrån den kommer. Väl finnes
en och annan epistel, uti hvilken denna ton saknas; i
andra förnimmes den endast i musiken eller i sjelfva
hop-knippningen af ord och musik; stundom förråder den sig
blott genom en midt uti ett burleskt stycke plötsligen
inkastad idyllisk naturmålning, hvilken just genom
kontrasten väcker ett elegiskt intryck; stundom åter träder
den fram uti ett enstaka uttryck, en bild, som midt i
glädjeruset afslöjar en djup saknad, en längtan efter en glädje,
högre än den sinnliga. Dock saknas visst icke sådana
sånger, i hvilka vemodet är förrherrskande, men, väl att
märka, aldrig allena herrskande; uti dessa sånger synes
det nemligen hafva varit skalden ett behof att mildra den
elegiska stämningen genom ett löje, icke för att frigöra
sig från den, utan blott för att bli herre öfver den. Det
är med de elegiska som med de idylliska sångerna hos
Bellman; aldrig underlåter han att i dem anbringa ett
eller annat burleskt drag, och, om icke förr, påträflar mau
det ofelbart i styckets slutstrof. Då Heine med demonisk
ironi upphäfver genom diktens slut det intryck, han redan
lyckats väcka, så sker detta af förakt mot verld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
