- Project Runeberg -  Bellman och Fredmans epistlar. En studie /
99

(1867) [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

menniska; hans föregående skildring af ädla och rena
känslor är då endast en mask, som han snart med förtviflans
hånskratt kastar ifrån sig. Bellman åter upplöser icke
stämningen, han endast ger den dess rätta humoristiska
blandning. Han betraktar verlden med kärlekens öga,
och derföre hånar han icke dess uselhet, han låter denna
komiskt bryta sig mot det högre och höljer den elegiskt i
medkänslan.

Glädjen antager dock ofta hos Bellman en öfverdådig,
en djerf karakter i likhet med arten af svenska
national-lynnet och i Öfverensstämmelse med hållningen i de
humoristiska kämpavisorna och romanserna. Vild, trotsig,
titanisk, uppträder den här, den bacchantiska yran, den
himlastormande rusigheten; på detta stadium förmärkes
ingen sorgmodighet, fullkomlig sjelf belåtenhet herrskar.
Dock är icke detta att betrakta som utbrott af en
förtviflans humor, som yttringen af den liderliges helvetesqval.
Såsom vi fatta Bellman, kunna vi icke i hans dityramber
förnimma de ”skärande tonerna af fördömd tillvaro,”
liksom vi icke heller tro, att det någonsin varit hans afsigt
att låta oss höra dessa toner. Kan man än uppsöka någon
dikt, uti hvilken den humoristiska smärtan synes hafva
blifvit skalden öfvermägtig, och en fullständig försoning
saknas, så finna vi, att i de öfriga, uti hvilka grundtonen
är af dystraste art, denna ton ingalunda bildas af dylika
helvetesqval, ty Bellman har aldrig framhållit
liderligheten ’som liderlig, utan som en komiskt förmildrad
sinnebild af den allmänna menskliga skröpligheten, framställd
med en mer eller mindre vemodig ironi i dess motsats till
det fullkomliga. Äfven der ett titaniskt öfvermodigt trots
kommit till ordet, är detta dels beledsagadt af en fin
ironi, dels ock alltid framstäldt som en tribut åt
ögonblickets fröjd; det skildras som utsprunget ur en
stämning, hvilken hvilar på glömska af allt annat, utom det*
som bildar ögonblickets innehåll. För denna till det
yttersta stegrade glädje synes hela universum, det högsta

7*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:15:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lgbellman/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free