Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liskt fridfulla naturmålningarna en underbar bakgrund,
mot hvilken de framträdande personerna bizarrt afteckna
sig, och icke mindre bidraga melodierna att sätta det
skildrade lefnads- och tänke-sättet i en löjlig dager.
Medvetandet om den motsatis, på hvilken de alla bära,
framträder klarare eller dunklare allt efter som de äro
förmögna af mer eller mindre djup reflexion. Man kan
nemligen hos Bellman uppställa en gradföljd af komiska
karakterer ända från de mest objektivt komiska, hvilka
åskådaren måste lånande under skjuta sitt eget medvetande,
ända till de allt mera och mera utvecklade formerna af
humor, hvilken sednare dock först i Fredman vecklar ut
siu fulla blomkrona, han, hela kretsens lefvande
medvetande. För rätta uppfattningen af epistlarna, måste man
veta att rätt uppfatta Fredmans person. Den sjelfironi,
hvilken som ett väsentligt element ingår i all humor,
framträder nemligen icke som Bellmans egen, utan den är
nedlagd i Fredman. Bellman har i honom skapat en
figur, som på samma gång han hör till dikten och är dess
mest framstående hjelte, derjemte är en personifiering af
Bellmans eget humoristiska medvetande. Han har icke
blott skapat en dikt, utan äfven skalden, som sjunger den;
och denne är Fredman. Man må derföre icke förblanda
Fredman och Bellman. Man gör dem dermed båda lika
orätt. Man upphäfver Fredmans personlighet och man
förfalskar Bellmans.
Det är sålunda icke Bellmans, det är Fredmans
Epistlar vi läsa. Än är epistlen att betrakta som en skrifvelse
från Fredman till bröderna och systrarna; än är Fredman
den, som i epistlen berättar en löjlig eller sorglustig
tilldragelse. En annan gång är formen mera dramatisk, vare
sig monologisk eller dialogisk, och vi blifva åsyna- eller
rättare åhöra-vittnen till en scen, utan mellankomst af en
berättare. Åter en annan gång äro begge dessa sistnämnda
former förenade uti en epistel, antingen så, att epistlen
från att vara berättande, plötsligen öfvergår uti och fort-
9*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
