Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Märk hur vår skugga — märk Movitz, mon fre re! —
Inom ett mörker sig slutar.”
och till honom ställes uppmaningen:
”Derföre, Movitz, kom hjelp mig och hvälf
Grafsten öfver vår syster.”
Innan vi med skildringen af Fredman afsluta dessa
karaktersteckningar, är väl i sin ordning att med ett par
ord omnämna Ulla Winblad, Fredmanskretsens qvinliga
medelpunkt. 1 allmänhet äro de i epistlarna uppträdande
fruntimmerna hvarandra temligen lika: kärliga, danslystna,
älska prål och pynt icke mindre än glaset. De hafva icke
några skarpare framstående egendomliga drag, genom hvilka
de kunna skiljas från hvarandra. Att den ena har ett
eller annat kroppsligt företräde framför den andra, är
äldre eller yngre, klär sig mera eller mindre smaklöst, äv
mer eller mindre snygg: deri besticker sig vanligen olik-
heten. Det torde derföre vara nog om vi skildra Ulla
Winblad, typen för den Fredmanska qvinnan. Men äfven
hos henne röjer sig icke någon skarpt utpreglad
individualitet; hon är mest som de andra, men utrustad med
mera skönhet och flera talanger. Ulla är den sol, kring
hvilken hela den manliga personalen gra viterar; och,
liksom solen, behöfver hon blott visa sig för att sprida lif
och glädje: ”Men Ulla’ Winblad syns: skrålen
postiljo-ner!” (ep. 50). I öfverensstämmelse dermed finner man
henne oft% beskrifven och hennes utseende skildradt
genom den verkan, det på omgifningen utöfvade (se i [-synnerhet-] {+syn-
nerhet+} ep. 36); och det är icke endast menniskan, utan
äfven naturen hon tjusar med sin skönhet; hästen, då han
ledes in i stallet på Fiskartorpet, vänder gnäggande sitt
hufvud upp mot det fönster, der Ulla står och
”all naturen uppeldar i låga
med sina ögons varma prål.”
Det täcka anletet, omgifvet af håret i mörka bucklor,
englahyn, den leende munnen, den mjuka hvita barmen,
den kullriga länden, den hvita juvelprydda handen besjun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
