- Project Runeberg -  Bellman och Fredmans epistlar. En studie /
208

(1867) [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jo, reson är den,

Att dess äkta vän

Fader Bergström lefver än.”

Carlén upplyser om, att på porträtter från medlet af
1700-talet utstyrdes gifta qvinnor ofta med en fogel i
handen, hänsyftande på ordspråket: ”En fogel i handen är
bättre än tio i skogen.” En granskare af Carlénska
upplagan i Nya Dagl. Allehanda framställer den gissningen,
att här syftas på en bekapt novell i Decameronen. Vi
tro, att man kan bortse från alla hänsyftningar, utan att
saken derpå förlorar. Det är nog, att hålla sig till
Mo-vitz’ egen förklaring, att fogeln är en sinnebild. Det
löjliga ligger icke så mycket i sjelfva valet af sinnebild, sool
mera deruti, att Movitz, som sjelf hyser så ömma känslor
för Bergströmskan, satt uti hennes hand en symbol,
hvilken väl genom sin betydelse bidrager att gifva figuren det
eftersträfvade utseendet af aktningsvärdhet, men på samma
gång erinrar den stackars Movitz derom, att den laglige
egaren till alla dessa ’skönhetsskatter ännu lefver. Eller
kanske — och derigenom minskas icke det komiska — är
Movitz lycklig nog att kunna i ironisk syftning anbringa
fogeln?

Fredmans Epistel nto 48.

”Solen glimmar blank och trind.”
Atterbom benämner denna epistel ”den rättvist
allbe-undrade.” Liksom den nyss förut omtalta är den en
idyl-lisk-romantisk dikt; det bacchanaliska elementet är trängdt
tillbaka och har lemnat plats för en frisk och
okonstlad glädje, hvilken allt emellanåt i ett gycklande skämt
ger sig luft och i sista versen gör ett komiskt
saltomor-tale, med hvilket skalden tager afsked af läsaren. Denna
glädje är i sjelfva verket icke annat, än det poetiska
uttrycket för den själ och sinne gripande inflytelsen af en
nordisk sommarmorgons fägring, så mycket herrligare, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:15:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lgbellman/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free