- Project Runeberg -  Bellman och Fredmans epistlar. En studie /
254

(1867) [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bereda plats åt löjet; blidt och vänligt skymtade det fram
emellan raderna i första versen, öppet visar det sig i den
sista. Anblicken af den långhalsige och smale grälmakare
Löfberg, som nu efter slutad akt kastar en afskedsblick
tillbaka på den torfva, som döljer hans maka, och i
sammanhang dermed erinrar Fredman om salig menniskans
något tvetydiga förtjenster i lifstiden, hon, ”som nu gått
bort från slagsmål och bal,” detta var allt för retande till
skämt, för att icke Fredman skulle ge luft åt sin
naturliga skalkaktighet i de ord, hvilka han yttrar till
enklin-gen. Han påminner sig med saknad de lustiga lag, uti
hvilka den aflidna deltagit och hvilka nu med henne äro
slut, emedan svårligen någon kan ersätta henne — det
ligger nemligen någon misströstan i frågan: ”Hvem skall
nu flaskan befalla?” — men ännu lifligare erinrar han sig
det, som utgjorde föreningsbandet emellan henne och de
qvarlefvande: törsten.

”Törstig var hon och uttörstig är jag,

Vi ä’ törstiga alla.”

Det är också en jemnlikhet, ehuru af annan art, än deu
som ”Tid och Döden” åstadkomma.

Men fastän Fredman konseqvent från den for honom
så ovanligt allvarliga stämningen går öfver i en mera
glädtig, så upphäfves icke sångens elegiska grundton genom
det sjelfsvåldiga utbrottet af hans skämt. Den fortbestår
i melodien, och de i sig så lumpna lifvets fröjder, hvilka
i sista versen firas, bilda en lycklig poetisk motsats till den
grafvens ro och lifvets flyktighet, som i det föregående
omtalas, samt tjena till att förhöja den känslas styrka,
som väckes af de sednare.

En egen grupp bilda de epistlar, som hafva döden till
ämne. I dem har gemenligen icke vemodet den samma blida
karakter, som i begrafningsepistlarna; det erfordras i
allmänhet kraftigare medel för att hindra det att stelna ocb

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:15:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lgbellman/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free