Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Detta glas bedröfligt inneslutit
Glödande maskar, vill du, Movitz, tro.”
Så har njutningen visat sig som Movitz’ värsta fiende;
den har förtärt hela hans kropp, hans ögon rinna oeh
”tarmarna brinna,” i hvilken sednare bild liknelsen af de
glödande maskarna, så att säga, är fortsatt. Men oaktadt
allt detta kan Movitz på den halft ironiska, halft
sympa-tetiska frågan: ”Orkar du ropa än gutår,” svara ett
obe-kymradt ”Jo, jo!” — ”Nå så gutår!” instämmer Fredman, och
i Bacchi och Fröjas namn bjuder han honom farväl. I
detta afsked, såsom det vidare utföres, är epistlens hela
innehåll, dödsfasan och lefnadsglädjen, till ett
öfverväl-digande intryck sammanträngdt. Men den förra
tryc-kes öfvervunnen ner, och dödstecknet — det blod, som
med våld ur Movitz’ ådror går, — förvandlas till en
hyll-ningsgärd åt de gudamakter, dem han under sin hela
lefnad egnat sin dyrkan. Väl ger honom Fredman en
uppmaning att begrunda det förflutna, tänka på det kommande.
Men Movitz är icke fallen för att ”begråta” något, och då
Fredman bjuder honom resesupen på den sista färden och
frågar: ”Vill du dö?”, svarar Movitz med ett godlynt ”nej”
och tömmer glaset. Så se vi Movitz, utan att offra en
tanke på sin tillryggalagda lefnad, utan att frukta för
döden, ännu med ena foten i grafven gripa ögonblickets
njutning i flykten och så bryta udden af förgängelsens
bitterhet. Ur abstrakt moralisk synpunkt sedt skulle detta
endast bidraga att öka taflans hemskhet. Men Movitz är
icke någon förhärdad syndare; naiv som ett barn har han
alldeles bekymmerslöst njutit af allt hvad lifvet haft att
bjuda honom, och bekymmerslöst ser han derföre döden
nalkas. Helst skulle han väl vilja lefva ännu en tid.
Han känner ingen kallelse hos sig att dö, men tanken på
döden inger honom derföre ingen bäfvan. Han småler
ännu döende mot glaset. Och detta lugn midt uti ett så
ömkligt tillstånd, denna sinnets frihet under kroppsliga
qval lyfter oss öfver det ensidiga reflekterandet på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
