Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första, tredje, femte och sjunde stroferna hafva samma
rim, likaså andra och sjette samt fjerde, åttonde och
sjuttonde; de öfriga rimma parvis. I en dikt som denna, deri
det upprörda sinnet kastar föremålen om hvarandra och
jemt springer öfver från en ytterlighet till en annan, står
det stränga rimsystemets yttre band som symbol för den
inre kraft, hvilken, trots den obändiga fantasien, binder
de-larne samman till ett konstnärligt helt.
En exalterad fantasis lifliga syner omvexla uti hela
dikten med bilder ur den omgifvande verkligheten.
Fredman förnimmer dödens förebud; han hör Karons signal,
som ger tillkänna att färjebåten är i annalkande.
”Stormarna börja hvina;
Trossar och tåg och klutar
Lossna nu till slut.”
Det är dock icke i Karons båt, som -dessa trossar och
tåg lossna; Fredman i sin uppjagade inbillning ser sig
sjelf och sin lefnad under bilden af en skuta, hvars hela
utredning nu af lifvets stormar slites tu. Men bilden
fasthålles icke länge, endast den alltmera fördystrade
stämningen söker uttrycksform. Himlen börjar mörkna, månens
rund sveper sig i moln (”månan sin rundel slutar”),
sorgligt skina stjernorna. Fredmans lif, som nu vid en blick
tillbaka synes endast som en flyktig minut (”lifsminut”),
lutar till sin förvandling. Timglaset är snart utrunnet,
och Karon ror allt hvad han hinner. Känslan af den
annalkande döden har redan från början för Fredmans
fantasi antagit bilden af en förestående färd öfver Stygen
till skuggornas hem; och känslans styrka visar sig icke
minst i styrkan af bildens utmålande. Med en klarhet och
en sanning, som lefvande åskådliggör den dystra fantasiens
visioner, beskrifver han huru Karon ror med en ifver och
skyndsarahet, som kommer vattnet att pollra i de fåror,
dem hvarje årtag lemnar efter sig, och i båten, som
gungar fram på floden under gastars tjut, ser han den
kolsvarta likpaulunen, som nalkas för att bortföra honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
