Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
munnen. Denna bekännelse bidrager i väsentlig mån att
öka det hemska i uppträdet; sjelfbespottelsen når bär sin
tragiska spets.
Men nu öppnas krogdörren, luckorna skrufvas från.
Det är morgon. Solen går upp, luften blir ljum.
Underbart gripande uti denna dystra tafla är den korta men
herrliga målningen af soluppgången. Gentöfver den i
sjelf-förvållad uselhet sig våndande menniskan träder naturen
fram i all sin majestätiska skönhet. Högtidlig, allvarlig,
densamma i dag som i går, höjer sig solen upp ur
molnbädden och kastar sina strålar öfver den äflajide
meuni-skoverlden. Vi andas åter ut. En aning om den frid, som
för den försupne kroggästen är främmande, strömmar emot
oss med den friska morgonflägten; vi erinras om den verld,
der lifvets gåta löses. Men på Fredman är denna
inverkan endast en yttre. Hans stelnade lemmar uppvärmas
af solstrålarna; soluppgången angifver för honom blott att
krogdörren skall öppnas. Han försonar sig med sitt öde,
ty nu kan han åter få en -sup. ”Couraget” vänder tillbaka,
han tycker åter det kan vara mödan värdt att lefva.
Erinrande sig de förbannelser, dem han nyss öfver sina
föräldrar utstötte, söker han godtgöra hvad han brutit, och
med tacksamt sinne genomgår han nu återigen alla de
enskildheter, hvilka han för icke så länge sedan hånfullt
begabbat; ja, kunde han råka sin aflidne far, skulle han i
glädjen dricka brorskål med honom och göra honom lika
full som han sjelf är. Men hemskt ljuda dessa
glädjeutbrott, ty de komma ur samma dunkla djup, ur hvilket
nyss förbannelserna uppstego. Väl blandar sig i humorn
smärtan med glädjen, och i den Fredmanska humorn är
det vanligast att vemodet endast i lätta skuggor lägger sig
öfver den soliga taflan; meil i denna epistel är
förhållandet ett annat. Glädjen sjelf är förmörkad af
tröstlöshetens dysterhet; hon har i sig något konvulsiviskt, hon är
en fåfäng ansträngning att komma till jemnvigt. Uti
välsignelsen förnimmer man förbannelsen, och förtviflan lju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
