Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall han allt mera förgäta vedervärdiglieterna. På botten
glimmar hans lyckas sol. Det är ”denna lott” Fredman
manar Wetz att för sig utköra, och han önskar honom
lycka till de herrligheter han genom Cupidos och Bacchi
förenade bevågenhet skall vinna, slutande med de ironiska,
men för brödren Wetz’ fåfänga så hugnerika orden:
”Drick, bror Wetz, du är poet!”
Men det smålöje, som beledsagar dessa ord, saknar icke
en tillsats af sjelfironi. Wetz, så ömklig han än är, är
dock på sitt sätt eh representant af poesien; ja, den till
honom ställda uppmaningen, att ”spegla sig i den
juvel-klara bägaren och göra sig smärtan qvitt genom sång och
spel”, är icke blott en Fredmansk lifsmaxim. Bellman sjelf
hade ju för sed att med lyran på armen och glaset i
handen upplösa lifvets vedermöda i sång och spel. Men då
verkligheten med sina allvarliga kraf och i all sin
stränghet tränger på, skydda icke längre de lätta bålverk, dem
fantasien upprest. Då David spelade för Saul, vek den
onde anden, men plötsligen kom han åter, och med knapp
nöd kunde harpospelaren undkomma det kastade spjutet.
Allt för väl kände också skalden, att, tillämpade på
honom sjelf, inneliålles icke blott en segerglad känsla af
styrka, utan äfven en vemodsfull bekännelse om vanmakt
i orden:
”Drick, bror Wetz, du är poet!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
