Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att denna idealsot är smittosam. Läkaren i ”Zerbino”
säger; "Wenn es wirklich eine ansteckende Säuche
wäre! Ich habe seit einiger Zeit einige Debilitäten an
meiner eigenen Yernunft bemerkt” (s. 21); och
hoflä-karen känner vid ett tillfälle med förskräckelse sig
sjelf på pulsen och utropar:
”Två gånger ’två är fyra. — Riktigt! Än
Jag har min sans; men tokigheten smittar.” (I. 34.)
Satiren, detta vapen, med hvilket Tieck och hans
vänner angrepo upplysningens gamla kämpar, var
naturligen af dessa föga älskadt. Också förklarar
hof-läkaren:
”För platt satir jag har ej svar;” (I. 32)
liksom den upplyste kungen i ”Zerbino” försäkrar: ”Die
Personalsatire duld’ ich nun einmal nicht.” (s. 356.)
Men ännu tydligare visar sig nyromantikens
uppfattning af verkligheten i fjerde äfventyret, der
Hyper-boreernas republik beskrifves. Hela detta äfven tyr är
Atterboms egen uppfinning. Den till oss från
Frankrike komna folksagan innehåller icke något som helst
motiv dertill. I den blir nemligen fursten ertappad af
Tiden omedelbart efter det han lemnat Lycksalighetens
Ö. Atterbom, som med sin fina poetiska instinkt
genast varseblef hvilket ypperligt poetiskt motiv låg uti
Astolfs återvändande till sitt fordna rike, låter honom
först på hemvägen till Lycksalighetens ö falla i Tidens
händer *).
1) På ett märkligt sätt visade det sig, att Atterbom rätt
fattat sagans anda, ty efter utgifvandet af hans dikt, påträffades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
