Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*
”Hvad angår dig en verld. sona ej är din?
Har du ej rymlig fristad nog i min ?"
I denna verld känner sig också Atterbom mera
hemmastadd, och en bild af den skänker han oss i
Felicias hemvist, Lycksalighetens ö, derifrån döden är
utestängd och öfver hvilken tiden icke har någon makt.
I enskilda delar påminner denna skildring om poesiens
trädgård i ”Zerbino.” Här som der äro blommorna höga
som träd. Nestor klagar öfver, att allt hvad han ser
är så stort: ”Blumen so hoch wie kleine Bäume, Lilien,
die höher sind als ich, mit einem Blumenstern, den
man nicht umspannen kann” (s. 257); och Astolf yttrar:
"Dessa rosor på törnen
Nästan så höga, att boning for örnen
Kunde der byggas.” (I. 115.)
Gudinnan upplyser Nestor:
”Ihr verge8st, dass dics die wahren Blumen sind,
Die Bluth’, die in Bluthe steht; die Erde
Kennt nur den scliwachen Schatten dieser Herrlichkeit.” (s. 268.)
Och äfvenså säger Astolf:
”Några jag känner igen
Af de ting, som for irrande ögat sig visa ;
Men urbilder synas de här.” (I. 137.)
Äfven i den redogörelse Tieck lemnar för det
ofulländade slutet af Novalis’ ofvanomnämnda roman
talas om ett dylikt underland, dit Heinrich kommer
och der luft, vatten, blommor och djur äro af helt olika
art än på jorden. ”Menskor, djur, plantor, stenar,
stjemor, elementer, toner, farger komma samman som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
