Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sedlig kärna. Denna kärna har icke undgått
Atterbom; han har haft öga för den tragiska konflikt, som
i henne ligger fördold; han har framställt den, men
har icke fört den till dess yttersta mål.
Han låter Astolf känna sig af pligtens och ärans
röster manad att slita sig ur Felicias armar och
återvända till sitt så länge förglömda hemland.
”För dessa rösters bud
–Min varelses ursprungligaste grundton —
Har jag, som menniska, som man, som kung,
För länge döf mig gjort: de hämnas bittert,
Sen i mitt öra de ånyo skalla.” (II. 115.)
Då i sagan det enda angifha motivet är den
sjelf-viska åtrån att lemna efter sig ett berömdt namn, så
lägger Atterbom härtill pligtkänslan och den hos
nordbon så starka hemlängtan.
A&toli återvänder, och dermed börjar för honom
en följd af smärtsamma erfarenheter. Främmande ej
blott för personer, utan äfven för förhållanden, förer
han ett gengångarlif med all dettas spöklika hemskhet,
och här så mycket hemskare, som hvarje steg
påminner honom om det oåterkalleligt förflutna med dess
anledningar till smärta och ånger. Men tvärtemot hvad
man af det föregående skulle anse sig ega rätt att
förmoda, plågas han mindre af det, som rörer honom
såsom offentlig person, än af det, som angår hans
enskilda förhållanden. Folkuppfattningen af hans egen
saga, vittnesbörden om Svanhvits kärlek, påminnelserna
om hans familj äro de anledningar, som bibringa honom
de mest svidande samvetsstyngen. Som offentlig
person har Astolf ingalunda fört ett så oberömdt lif, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
