Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke kollisionens band blifvit åtdragna. Astolf är mera
elegisk än patetisk; han är, som vi ofvan sagt, icke
någon tragisk, utan en episk hjelte.
Yi se honom derföre i en lång monolog gifva luft
åt sin harm öfver lumpenheten hos denna "sjelfmördade
samhällskropp," der friheten är missförstådd och äran
glömd; han förklarar sig trött att längre kämpa mot
tiden och ödet, han vill ej effcerfika nya lefhadslägen.
”Är lifvet, som det säges, blott en dröm,
Den må dock drömmas ljufvare .... Du kan
Ej mer dertill forhjelpa, moderjord?
Tag då, — för alltid nu, — din sons farväl!" (II. 327.)
För ett ögonblick tränger sig på honom den
tragiska känsla, att ingenting annat återstår honom än
döden:
"Det gifs ett enda sätt att stanna qvar
Hos dig, oskiljeligt; det gifs en rening,
Den enda, som mitt brott att välja har;
Och död, så kallar sig dess djupa mening.” (II. 327.)
Men gnäggningen af hans vinghäst påminner
honom om den stora skatt af sällhet, lifvet hos Felicia
ännu för honom har i behåll. Han "sparkar bort de
förvirrande giller," som lärde honom glömma hvar
säll-heten fanns, och han finner sin förbrytelse försonad
dermed, att han, om ock fåfängt, har gjort hvad han
bort.
Han vill nu fly den verklighet, der han icke mera
har plats. Aningar om en förestående död tränga sig
på honom; han känner sig trött, men på samma gång
bemärker han hos sig en eld, en spänning, som ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
