Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den trånad, som förde Astolf till Felicias ö och kom
honom att efter fåfäng kamp i verlden åter söka sig
dit tillbaka:
”Finns ej en evig ungdom, då en trånad gifs,
Som ej i denna skuggspelsverld blir Aånsin fylld? —
Jo! denna trånad, den — just lifvets ungdom är:
Den svikes aldrig i sitt hopp; det fylls blott ej,
Just derför att det svälla skall, till dess det sprängt
Sitt hårda skal, den trånga kära-betäckningen.
Sig sjelfb det söker; all Naturens bildningskraft
Är denna längtan, som ej här sig genomser,
Och derför skulle qväljas blott, om Tidens hand
Ej grepe sökarn innan fullt han tröttnat än,
Och forde honom till hans rätta spegelbild.” (II. 410.)
Här är Astolfs rätt erkänd, här är meningen med
hans död förklarad, här träder den nyromantiska
verlds-åskådningen klart fram.
Ett ensidigt hängifvande åt trånaden efter det
sköna förer oundvikligen till åsidosättande af de
medborgerliga pligtema och dymedelst till skuld. Ty så
länge menniskan är fängslad vid jordelifvet, är hon
underkastad dess lagar. Men denna trånad är ett
bevis på, att hon ej här är hemma, bevis på hennes ideela
natur, och tillfredsställandet af dess kraf är ett vida
högre anspråk, än de visserligen väl grundade, dem en
prosaisk verklighet har på menniskan. Den högre
förklaringen af denna motsats har man i Felicias öde.
Felicias saga, så vidt den vid sidan af Astolfs har
en viss sjelfständighet, är ”ohjelpligt” hemfallen åt
allegorien. Här hade skalden att göra med abstrakta
begrepp, och han blef nödsakad att här’ taga den falska
allegorien till hjelp. Felicia som Astralis, Nyx, Pan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
