Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bedragnal just det Dunkla djupast genomvärms
Af Ljusets evigt skapande allverksamhet.” (II. 142.)
Hon är slutligen till sitt väsende Theophania,
guda-skådning.
Felicia, så mycket af henne, som är allegori,
betyder poesien, skönheten, sådan denna i ändligheten
uppenbarar sig, och det är med afseende på henne,
som gudinnan i prologen säger till skalden:
”Jag gifvit dig min lefnads tragedi.
Hvad dels i evighet, och dels i tid
Jag är: mitt dubbla lifs forsonta strid;
Naturens vällust och naturens qval,
Det skönas fall ifrån den himlasal,
Der kärleks sol och kärleks stjernor bo:
Allt detta sjung till dina vänners ro.”
Felicias historia är det skönas tragedi. Som
bekant förklarar nyromantikens berömde ästetiker, att
uti det tragiska det sköna som sinlig företeelse
(Erschei-nung) går under, emedan det är motsatt den
gudomliga idén som rent väsende, men i det, att det går
under, är det derigenom och i detta moment ren idé,
som uppenbarar sig, då det timliga offras 1). Felicias
öde är en illustration till denna förklaring, ja, det
tyckes som om Atterbom diktat med den för ögat.
Astralis, nattens gudaboma älsklingsbarn, har med
modrens bifall skapat sig den verld, der hon dväljes,
en verld, som är hennes ”viljas bild.” Till en böijan
lyssnar hon gerna till modrens röst, och i hennes namn,
Theophania, ser hon sitt förnämsta arf. Men så små-
’) Soloer: jEsthetik, s. 95.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
