Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då modren, som Theophania, återkallar henne, luttrad
af smärtan, till sitt ursprungliga lif, till
gudaskådnin-gens tröst. Så går det i ändlighetens motsatser
indragna sköna under, men just i och dermed visar det
sig som idé, d. ä. som gudaursprunget till sitt väsende
och till gudomen återgående. Det skönas dubbla lifs
strid blir försont, och i kor sjunga stjernorna:
Der, försont med pligten,
Under lifvets trä
Står den fagra Dikten,
Vid sin faders knä.
"Kommer du?" han talar;
"Långt du irrat har!
Dock af dessa dalar
Har du minnet qvar.
När ditt sinne glödde,
Var dig jorden trång;
När ditt hjerta blödde,
Flög du hit i sång.
Njut en fröjd otalig,
Fäll din slöjas skir!
Du var der lycksälig;
Här du salig blir.” (II. 415.)
Så förklaras det jordiskt sköna till ett himmelskt,
och den jordiska lycksaligheten bytes i himmelsk
salighet. Derigenom faller äfven "ett förklaradt ljus öfver
Astolf, slägtets representant. Den arma menniskan
trånar efter en lycksalighet, om hvilken här på jorden
endast det sköna kan meddela en aning. Dessa
aningar äro dock endast ”solskensblinkar det sköna
”dröjer att blotta ovansklighetens anlete,” emedan dess
gloria eljest skulle fortära den sköra sinneverlden. .
Ljunggren, Smärre Skrifter. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
