Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Men tro ej allt hvad skeppare förtälja
Om oerhörda ting, som de erfarit,
Om verldens gåta, ändtligt löst af dem,
Och om den vises sten, som de ha funnit.”
Och slutligen behöfver man icke hafva för ögonen
det fosforistiska dunklet, för att finna det berättigade
uti fordran på klarhet i vetande som dikt, en fordran,
som uttalas i dessa så ofta anförda rader:
”Hvad du ej klart kan säga, vet du ej,
Med tanken ordet föds på mannens läppar:
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Tro ej, det mörka är betydningsfullt,
Just det betydningsfulla är det klara.
Betydelsen är som en spegelbild:
Den är ej till, då intet öga ser den.”
Man har med skäl lofordat den poetiska lyftningen
i kompositionen; oss synes lika prisvärd dennas osökta
enkelhet, en enkelhet, som dock vid närmare påseende
bär vittne om det finaste konstnärsförstånd. Skalden
utgår från det närmast till hands liggande, från festens
symbolik, han tolkar denna och anknyter dertill helt
naturligt de faderliga råd, dem han företrädesvis vill
lägga de unga lagerkransade på hjertat, och hvilka alla
till slut sammanfattas i en erinran om hvad fosterlandet
af dem äger rätt att fordra, och derpå följer den
rörande afskedshälsningen. Så synes dikten som en
planta, hvilken,-i enlighet med sin egen inre naturlag,
skjutit upp, antagit sin af artbegreppet bestämda form,
slagit ut i blomma, och står nu med perlstänkt, lutande
hufvud, hälsande vandraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
