Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
natten bränner inne så väl honom som hans brud och
alla hans förnäma gäster. Här fäster sig visan vid
den dystra anblicken af det nedbrända bröllopshuset,
som solen vid sin uppgång skulle skåda, och detta är
den bild, som under hela sången föresväfvar sångaren.
I visan om Hélleman Unge, hvilken, hunnen till
myndiga år, hämnas sin faders död och nedlägger hans
baneman, är omqvädet:
”Men solen rinner neder under fager ö;”
der är tanken riktad på den sent omsider fullbordade
blodshämden, öfver hvilken solen "rinner neder," sedan
fadrens ande blifvit bragt till ro.
Stundom kunna dessa bilder i all .sin
knapphändighet dock vara så målande, att de liksom med våld
bemäktiga sig vår inbillningskraft och bibringa oss en
liflig förnimmelse af den landskapsbild, hvilken de
outvecklad gömma på; sådant är omqvädet:
”Blåser kallt, kallt väder öfver sjön.”
Och i den visa, som börjar: "Herr Olle rider ut om
ottemål," är morgonens friskhet mästerligt målad i
omqvädet:
”Fallande dagg och drifvande stimm.”
Någongång förekomma dylika naturbilder äfven inuti
eller i början af dikten — och icke som omqväde —;
men då angifva de merendels endast tiden för
tilldragelsen. Så är förhållandet i visan om "Riddaren
och Hertigens dotter," der jungfrun går till riddarens
möte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
