Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djur med sina lätta och behagliga rörelser tyckas
synnerligen hafva tilltalat skönhet3sinnet; deraf händer, att
man mångengång kan om dem f& se så målande
skildringar som dessa: ”hjorten han löper i hagen och
kröker sin hals,” eller ”han spelar i lunden, han kastar
sina ben.”
Ur djurverlden, och nästan endast ur den, hämtar
visan mera utförda liknelser, hela små lifsbilder. Det
rikare lif, som detta erbjöd, innebär nämligen mera
tillfälle till en vidlyftigare utveckling af
känslostämningen. Som exempel meddela vi några.
Riddar Bryning, som försmäktar i fängelse och
icke anar, att konungadottrens hårdhet endast är
förställning, klagar så:
”Men jag är så förvirrad, som ett förvilladt lam,
Det vilse vandrat har,
Allt uti rosenlid,
Så mången viller stig.”
Och suckande säger skön Walborg till Axel i
af-skedsstunden:
”Så sorgelig vill jag lefva min tid,
Som turturdufvan månd’ göra.
Hon hvilar aldrig på grönan gren,
Hennes ben är, aldrig så trötta,
Hon dricker aldrig det vatten rent,
Men rörer det först med fötter ”
Dock äro dessa bilder mera sällsynta. Och i
allmänhet torde gälla, att der bilderna äro utförligt
utmålade, eller der landskapet omständligare skildras,
der tillhöra visorna en senare tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
