Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall gå miste om det rykte, han eljest kunde vinna;
hon ville icke ”släcka sin hjeltes ära i dess
morgon-rodnad”. Hon älskar Frithiofs ära mera än sin egen
lycka. Ljuft rörande äro de ord, med hvilka hon besvärjer
hans vrede öfver hennes afslag; och i hela denna
romans står hon fram som en uppenbarelse af den
renaste och ädlaste qvinlighet. Tegnér sjelf yttrar: ”den
grannlagenhet, hvarmed Ingeborg vägrade att åtfölja
sin älskare, och hellre uppoffrade sin böjelse, än
undandrog sig sin brors och giffcomans välde, synes mig
tillräckligen motiverad i den bättre qvinnans natur, som
i alla tider måste bli sig lik”.
Emellertid saknas icke drag, genom hvilka skalden
gifvit Ingeborgs karakter en rent nordisk färgton; han
har fyndigt begagnat ett par tillfällen för att genom
motsatsen till den sydländska qvinnan ställa hennes
karakter i dess rätta dager. I ”Frithiofs lycka”
förekommer en efterbildning af Eomeos och Julias
morgonsamtal. Hos Shakspeare är det Julia, den glödande
Italienskan, som, för att qvarhålla sin älskling,
förklarar, att det är näktergalen, icke lärkan, de höra, att
det är ett luftsken, icke gryningen, de se vid
horisonten. Hos Tegnér äro rolerna ombytta; der är det den
blyga, fruktande Ingeborg, som varnande säger: ”Tyst,
det är lärkan”, och Frithiof svarar:
”Nej, en dufva
I skogen kuttrar«om sin tro”;
liksom han mot hennes andra varning: ”Se, dagen
gryr”, invänder:
”Nej, det är flamman
Af någon vårdkas öster ut”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
