Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försoningen syntes honom en stötesten, var att genom
denna lära menniskans egen sedliga verksamhet uteslöts,
enär en annan för henne betalt hennes skuld och hon
genom denna tillfyllestgörelse kunde få sina synder
förlåtna. Den Lutherska läran yrkar dock icke, att Kristi
försoningsverk fritager menniskan från nödvändigheten
af ånger och bättring, utan lärer, att först genom det
”botfärdiga hjertats tillegnelse af Kristi gerning för oss
hans försoning kommer syndaren till godo. Men en
sanning är, att hvem som på den tiden begärde en
förnuftsenlig förklaring af Frälsarens försoning samt af
den enskilda menniskans förhållande dertill, fick
ingalunda någon säker vägledning af teologerna. Och
dertill kom, att i Tegnérs närmaste omgifning lefde
representanten för en rigtning, hvilken uppfattade
försonings-läran just på det sätt, som för Tegnér var så
motbjudande: Hermhutaren, professor Hylander. Det har
säkert icke undgått läsaren, att Tegnérs ofvan anförda
yttranden om försoningsläran hafva alla en skarp
polemisk farg, synas framgångna af harm öfver en åsigt,
som trängt honom på lifvet, som ingifvit honom rent
personligt obehag; och vi tro oss icke taga fel, om vi
deri se ett inflytande af den nämnda rigtningen. I
motsats till Herrnhutarne uppstälde nu Tegnér den
satsen:
”Hvad sjelf du brutit gäldar ingen ann’ för dig,”
och den utgör hufvudpunkten i alla hans uttalanden
från denna tid.
verklig, icke såsom blott symbolisk. (Se Hwasser s. o. II
145—149.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
