Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baklängs far, att se. hur Fanny ler.
Hennes namn, med svängningar så sköna,
Ritar han i isen, der det gröna
Friskt ännu man genomskina ser.
Men äfven öfver denna friska vintertafla far en lätt
sky. Fanny ser bland lundens fåglar en bofink, som
glömt sig qvar i Norden, och säger med tanke på sitt
eget och Edvins befarade öde:
"Du är här, din make for allena.
Gläd dig åter: våren skall förena
Innan kort, hvad vintern åtskiljt har.**
Edvin reser bort för ”att bli en man”. Eternellen,
som han skänkt Fanny vid afresan, är henne en kär
pant på hans trohet; hon gömmer den troget, och när
han kommer igen och hon icke mera är till, skall den
säga honom: ”Kärleken ej dör”. Tre vintrar och tre
somrar gå till ända. Fanny lyssnar en dag till de
underbara tonerna från Eolsharpan, oviss om de bebåda
antingen Edvins återkomst eller hennes egen resa till
en annan verld. Då kommer Edvin plötsligen och med
djup smärta blir han varse sjukdomens framsteg hos
sin trolofvade; men hon tröstar honom med en
hänvisning till eolsharpan såsom en bild af hennes hjerta:
rNär mina läppar tystna,
I henne än min suck är hörd.”
På denna plats i cykeln har Franzén insatt en rent
lyrisk sång, Mossrosen, hvilken i sitt förhållande till
de öfriga dikterna något erinrar om ”Champagnevinet”
i Selmasångerna; ty jemte det den inleder och
förbereder slutet, gifver den en åskådlig bild af hela denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
