Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På detta förhållande kunde Tegnér stödja sig, då han
uttalade de ord, hvilka sedan återskallat från hvarje
vrå af de tre nordiska länderna, och hvilka under ett
halft århundrade utgjort den bestämmande
grundtanken i Skandinaviens historia, de få, de enkla, men så
innehållsdigra orden:
rSöndringens tid är förbi.”
I hans mun hade de en klang, en betydelse, som i
ingen annans. Det var ett väckelserop och ett
fridsrop. Det var grafsången, med hvilken det sekelgamla
hatet jordades, det var lärksången, med hvilken den
gryende försoningen helsades. Den danske skalden
förstod till fullo hvad dessa ord inneburo; han räckte
sin skaldebroder handen, och i denna handtryckning låg
en ömsesidig bön om glömska och tillgift, ett
ömsesidigt löfte om broderkärlek.
Fasthålla vi denna uppfattning, besinna vi,
hvil-ket rikt innehåll, som var sammanträngdt i detta enda
ögonblick, och hvilken välsignelse, som derur
uppspirat för de nordiska folken; då växa de båda skalderne
för vårt inre öga, de vidga sig, gå utöfver det
vanliga menniskomåttet, spränga personlighetens gränser,
ja, försvinna som enskilda i ett allmänt. Det är icke
längre Tegnér och Oehlenschläger, det är tvenne
folkandar, som lånat deras drag, tagit deras gestalt och
nu under de- höga tempelhvalfven räcka hvarandra
handen till evig fred.
För två århundraden sedan var Lunds domkyrka
skådeplatsen för öppnandet af de underhandlingar,
hvilka slutligen förde till freden i Lund 1679. En af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
