Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Filmens suggestiva faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det finns slutligen filmer, som i all sin välmening äro
dåliga, utan att man direkt kan räkna dem till
struntfilmskategorien. Ett utmärkt exempel härpå lämnar ett
sentimentalt Triangelskådespel »De gamla där hemma», vari skildras,
hur en ung man, som efter föräldrarnas, ett hederligt
farmarepar, inflyttning till staden råkar i mindre gott sällskap
och i ett upprört ögonblick för en kvinnas, skull blir mördare.
Fadern, en strängt rättrådig man, yrkar, att sonen skall
frivilligt överlämna sig åt myndigheterna, men ger efter för
moderns böner och låter honom fly. Sonen söker nu bevisa
sitt alibi, men indicierna mot honom äro för många. At kvinnan
för vilkens skull mordet skett, erbjuder fadern att köpa hennes
tystnad, då ransakningen ej längre kan undvikas. Fadern
blir genom hennes utpressningar till sist ruinerad, sedan han
sålunda en gång dagtingat med sin rättskänsla. Modern gör
sig till lögnerska inför domstolen och bedyrar sonens oskuld,
men beslås med tvetalan. Hon gripes då av förtvivlan, störtar
på knä inför juryn och anropar den om nåd för sin son.
Vad vunnes med att han dömdes? Det vore blott till hans
fördärv och hennes död. Nej, de finge icke taga honom,
hennes gosse. Han är allt jag äger, låt mig behålla honom!
Juryn blir naturligtvis hjärtnupen och frikänner. Man har
verkligen skäl att fråga sig, vad denna jolmiga film, som lär
grunda sig på Rupert Hughes berömda berättelse »Old folks
at home» har för berättigande. Ar den icke i grund och
botten i all sin beskedlighet omoralisk och grumlar den icke
i betänklig grad rättsbegreppen hos okritiska och omogna
sinnen?
T. o. m. ett sådant drama som »Mirakelmannen» saknar
ej alldeles tangeringspunkter med skräpfilmen, även om det
måste erkännas, att det, fränsett en mängd banala smådrag
och gottköpseffekter, varav det i likhet med det stora
flertalet amerikanska filmdramer är behäftat, verkar gripande
och storslaget.
Som man finner, är det verkligen svårt att säga, var gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
