Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- V. Den dramatiska filmen som konstart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misshandlas till döds på det mest djuriska sätt. Man får
därav ett långt mera uppskakande intryck än vad man skulle
få av en liknande scen på teatern, enär man bestämt vet,
att den därstädes blott är spelad.
Det är på grund av denna egendomlighet hos filmkonsten
som dramer sådana som Jephtas dotter, Rasputin, Maria Tudor,
Bröderna Karamasov, Dr Jekyll och Mr Hyde genom
brutalitet i framställningen verka avgjort oestetiskt och, frånsett
detta, även kunna bli suggestivt farliga. Det kan vara skäl att
i detta samband även erinra om den nyligen givna s. k.
expressionistiska filmen »Doktor Caligari», vilken skulle vara
någonting non plus ultra av ohygglighet, men nu, antagligen
tack vare censurens säkerligen välmotiverade klippning, i
stället blev någonting non plus ultra av obegriplighet. Men
så är det ju också en »dårdikt»![1]
[1] Det kan ju ha sitt intresse att erinra om, hur denna underliga film
bedömdes av pressen. Sålunda skrevs i Aftonbladet (den 22/2 1921): »En
expressionistisk dårfantasi, Doktor Caligari, går på Röda kvarn. Om
konstriktningen som sådan har det tvistats tillräckligt, det må här endast påpekas,
att på filmen blir hela idén sönderslagen av — människorna. Man kan
medge, att en stiliserad scen kan ge en viss stämning, en särskild färg, men
när det sedan bland sneda husgavlar, trekantiga fönster och gatlyktor på tre
kvart uppträder en fullt normal och välproportionerad människa, faller det
som fjäll från ögonen, och man ser dekorationerna, teatern i allt. Så länge
expressionismen icke kan frambringa mänskliga missfoster i stil med de
vanställda döda tingen, torde den vara förlorad för filmen. Om det nu är någon
förlust»...
I Svenska Dagbladet omnämndes (d. 22/2 1921) filmdramat av sign. Les
Deux på följande sätt:
På Röda kvarn har expressionismen äntligen hållit sitt inträde med den
sedan i höstas bebådade och ihärdigt reklamerade tyska filmen »Doktor
Caligari». Reklamen tycks dock icke ha åstadkommit den åsyftade kraftiga
verkan, ty för en gångs skull företedde Röda kvarns salong avsevärda luckor,
vilka förstorades under pausen vid filmens mitt, då en del folk, tydligen de
som gå på kubistutställningar för att få avnjuta ett fullmått av ilska, steg
upp och avlägsnade sig. Men man måste medge, att deras avtåg hade sina
i ordets alla bemärkelser rutiga skäl och randiga orsaker: denna rutiga och
randiga kubistfilm var verkligen oförfalskat tråkig att bevittna. Ett kuriosum,
gärna det, men ett kuriosum, som icke gjorde någon människa glad... Men
att upphöja filmen till ett prov på djupsinnig konstnärlig konception, det må
vara de höga andar förbehållet, som bekänna sig till modernismens
evangelium. Något av sensationell skräckmystik besitter filmen icke, blott groteskt
fantasteri — i Dr Jekyll och Mr Hyde förmedlades på helt annat sätt
en ofantligt mycket starkare känsla av det överväldigande fasansfulla till
åskådaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:16:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lhbiograf/0099.html
