Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 10 —
Det är tydligt, att tanken från början legat
under för det affektiva lifvet. Så hos djuren,
så hos människan i hennes primitiva tillstånd.
Tanken har där ingen frihet och ingen
själfständig mening; den rättar sig efter nycker och
begär. När den en gång vaknat till medvetande,
har den funnit sig som en kulturmänniska bland
vildar, tvungen till slaftjänst. Och den har drömt
skära drömmar om ett lif i någon sval och klar
rymd, där den icke längre vore öfverväldigad
och kränkt och nedtyngd af känslorna. Det
var nödvändigt för tänkandet att göra sig löst
ur denna bundenhet. Det behöfde skolas för att
icke låta obehöriga hänsyn influera på sig. IHos
Platon, och i den grekiska filosofien öfverhufvud,
se vi en viktig fas i denna tänkandets
frigörelseprocess. Platons filosofi är alltigenom
tankearistokrati. Han lägger i dagen, huru värdelöst
det vanliga föreställningssättet är, huru
människorna, bundna af lägre intressen och vanan,
icke äro förmögne att höja sig till sanningen
och dygden. Platon ringaktar äfven diktningen,
emedan den vädjar till känslorna. Dess språk
är ett lägre än filosofiens, lämpadt för dem som
endast 1i diktens eller mytens omklädnad, med
tillhjälp af försinnligande illustrationer, kunna fatta
idéernas ,skönhet, och endast genom lockande
eller afskräckande bilder kunna lära sig älska
dygden. Han anser att dikten icke framställer
själfva det verkliga utan endast dess skuggbild.
Det dialektiska tänkandet ensamt för oss till
idéerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
