Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 15 —
heten och den fria öfverblicken och
begreppsklarheten som den arbetat sig upp till, tilltager
den i fyllighet, i konkretion, upptager i sig och
aktualiserar mångfalden af enskildheter, anknyter
förmedels dessa åter till lifvet — är åter hemma
och fylles på nytt af de gamla känslorna, de
samma och dock helt andra, i det hvar och en
af dem är behärskad och ordnad in i de andra
och stämd samman med dessa. Känslan är i
lägre själstillstånd isolerad, patologisk affekt, i
högre själstillstånd ingår den åter igen som känsla
af vårt totallif, som ästetisk stämning.
På det primitiva stadiet är ännu liflig rapport
mellan mitt jag och omvärlden. Under
isolationen försvagas denna. Känslan aftillvaro, mitt
jags spänning mot det andra, är ringa, känslan
af lif är ringa. Det är torkår för själen. För
hvarje nytt band som knytes till mellan
omvärlden och mig själf, är det en punkt i min
själ som får lif; detta återknytande af banden —
denna zeligio och återförening med det hela — är
som regn på förtorkade rötter och är själens rätta
fröjd. Och detta återknytande är diktning.
Det är helt visst sant, att ett visst dunkel
i allmänhet — må vara alltid — omgifver det
poetiskt sköna. Men om vi tro att den lyftning,
som dikten meddelar, är väsentligen
sammanhörande med detta »stämningsfulla dunkel» och
betingas däraf, så kan detta vara ett misstag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
