Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 46 —
skapliga isärläggandet få med allt det, som outredt
kan läggas i en symbol, och att vid analysen
bibehålla det stora sammanhanget och vyen ut
öfver människolifvet? Dock, fastän svårt, är
det icke omöjligt, och det lider intet tvifvel,
att om någon kan det, så skall vårt lifs saga
icke synas oss mindre gripande och underbar
därför, att den lägges fram för oss i all sin
enkla sanning. Vi kunna måhända då kasta
bort symbolen och tala rent ut utan bilder, eller
kunna vi behålla den, men så, att vi alltigenom
veta, hvad den betecknar.
Bilden är i och för sig icke väsentlig för
stämningen. Den är ett medel för syntesen,
och när den icke det är, är den en värdelös
grannlåt; och i fall samma mål kan vinnas med
ett annat medel, så är det lika godt, eller bättre.
Ibland har det enkla hvardagsordet, den nakna
benämningen, mera syntetisk kraft, och liksom
det kan hända, att en författare plötsligt finner
en bild, hvari ett vidlyftigt innehåll, som han
velat pressa samman, koncentrerar sig, så kan
det också hända, att han finner ett rättframt
ord, i hvilket allting är sagdt bättre än han hade
det förut i sitt bildspråk. Och den »springande
punkten» i en dikt är lika ofta ett dylikt uttryck,
som i sin fullkomliga enkelhet kommer raka
vägen ur hjärtat och har personens allra innersta
stämning och natur med sig. I Heines bekanta
»alte Geschichte»: Ein Juängling liebt ein
Mädchen o. s. v., skall man förgäfves leta efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
