Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 80 —
dikt — lyckas allt för sällan att samla sig från
sitt jäktande och komma till sig själf och lefva
helt lif och hvila i stämningens stillhet.
Det är en ting som vår tid behöfver (och
underskattar), mer än andra tider helt visst, men
i alla fall den liksom de andra: tystnad —
bildligen taladt; jag menar sådan som det råder i
stora ögonblick, när det liksom är tyst öfver
hela världen och människor tala om, att de höra
tidens ur slå. Kanske ha vi icke så godt om
dylika ögonblick som förr, då ödet slog i bordet
åt oss och gjorde tyst öfver laget; och vi må
ju icke önska oss olyckor. Men utan denna
tystnad är ingen tid rätt lycklig, och vi måste
söka den på något sätt, om vi icke skola vara
mera osälla än våra fäder, som fingo känna
dunderslagen. Vår tid är full af rassel. Vi arbeta,
och jag ser icke att vi kunna låta af att göra
det. Men vi måste anstränga våra öron dess
mera då, så att vi höra tystnaden genom bullret.
Vi hafva icke ensliga vrår och ödemarker, men
vi måste söka ensamheten på annat sätt och
lära oss finna den öfver allt, bredvid stora
landsvägen. Den som finner trollformeln — och
konstnären tillkommer det framför andra att hjälpa
oss finna denna — han viker, när han vill, åt
sidan och går liksom genom en osynlig hägnad,
och där inne bakom, där är det tystal Och där
höra vi vårt eget lilla lifs ur knäppa, medan
tiden rinner, och känna oss hemma; kanske höra
ock någon gång det stora världsuret gå. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
