Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 36 —
skuld såras med plog ock harf, och att hon
villigt öppnade sig för min döda kropp. Och jag
ville, att vågen, hvars blanka spegel sönderslås
af mina åror hade samma tålamod med sig som
en mor har med et ifrigt barn, då det klättrar
upp i hennes knä utan att akta högtids-dräktens
oskrynklade siden. Med den klara luften, som
dallrar öfver de blå bergen, ville jag vara vän
och med den blänkande solen och de vackra
stjärnorna. Ty det synes mig ofta som om de
döda tingen skulle kanna och lida med de
lef-vande. Ej är skranken mellan dem och oss så
stor som människorna tro. Hvilken del af
jordens stoft är det ej som varit inne i lifvets
kretsgång? Har ej vägens kringdrifvande stoft
smekts som goda välgörande händer? Har ej
vattnet i hjulspåret fördom strömmat som blod
genom klappande hjärtan? Lifvets ande bor
ännu i de döda tingen. Hvad förnimmer han,
där han slumrar i drömlös sömn? Guds röst
hör han. Lägger han och märke till människors?
O, sena tiders barn hafven I ej sett det?
Då ofrid och hat uppfylla jorden, måste och
de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild
och roflysten som en rövare, då blir åkern karg
som en girig. Men ve den, för hvars skuld
skogen suckar och bergen gråta!"
Vi forstaar, at for den, som taler saa, har
de døde ting ikke været döde. De har mere
end erstattet hende „de levendes" selskab.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
