Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 37 —
Naar vi har læst kapitlet „Tiggaren", er
det, at disse ord om de eviga skogarnes frid
har fæstet sig i vor sjæl. Det er Gösta selv,
den galne prästen, bogens bedaarende, ulykkelig
letsindige helt, som i et anfald af sorg over sig
selv faar slig længsel efter de eviga skogarnes
frid.
„Den stackaren hade haft sin drøm, där
han gått i snön med halfnakne fötter. Han
hade gått och tänkt på de stora skogarne norr
om Löfven, på de stora finnskogarne." Nede
i Varmlands rige trakter „här såg han släden
fyllda med åkande ila mellan gårdarne, och det
tycktes honom, som om glädjen hölle tömmarne
och kärlek stode på meden. A, hvad den
stackaren längtade upp, till de eviga skogarnes
frid? Därborta, där träden stå raka och
pelar-lika upp ur den jämna marken, där snön hvilar
i tunga lager på de orörliga granarna, där vinden
är maktlös och blott spelar helt stilla i
topparnas barr, där ville han vandra allt längre och
längre". —
Billedet hun gir os af de eviga skogarne,
er skjønt. Vi faar en længsel did, vi ogsaa,
og vi begynder at elske disse skoge med sin
evige fred, som f ostred en slig digtersjæl og gav
hende af alt det dybeste og vakreste, de eier.
Hvad vidste vi igrunden før om Värmland
mere end denne strofe: „Ack Värmland du
skøna, du härrliga land!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
