Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 42 —
egentlig ikke forklage. Der fortælles jo oftere
ting os mennesker imellem, hvorom vi maa si,
at vi forstaar det ikke. Med andre ord, vi er
kanske mystiken og det overnaturlige nærmere
end vi almindelige, nøkterne mennesker tror.
I kapitlet Spökhistorier fortæller hun om,
hvorledes hun som barn blev mættet med
historier. Hun begynder som sædvanlig med sit:
„0, sena tiders barn! Jag har ingenting nytt
att berätta er, endast det som är gammalt och
nästen glömdt. Sägner har jag från
barnkam-maren, dar de små sutto på låga pallar kring
sagoberätterskan med det hvita håret, eller från
stockelden i stugan, där drängar och torpare
sutto och språkade, medan ångan rykte från
deras våta kläder och de drogo knifvar ur
läder-sliran vid halsen för att breda ut smör på tjockt,
mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar
sutto i vaggande gungstolar och, lifvade af den
ångande toddyn talade om flydda tider. Stod
så ett barn, .om lysnat till sagoberätterskan,
till arbetskarlarna, till de gamla herrarne, vid
fønstret i vinterkvällen, då såg det inga moln
vid himlens rand, utan skyorna voro kavaljerer,
som jagade öfver fästet i rangliga enspännare,
stjärnorna voro vaxljusen, som tandes i den
gamla grefvegården på Borgs udde, och
spinn-rocken, som surrade i nästa rum, trarLpades af
den gamla Ulrika Dillner. (En af personerne
i Gr. B.s saga). Ty barnets hufvud var upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
