Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 53 —
vildade hjärtan dem de älska, men den, som
ligger utanför muren, han, hvars döda kropp ej
kunnat få ro i vigd jord, han får dock vara
glad, att ej alla forkasta honom.
Vanner, människors barn, då jag dör, får
jag säkert hvila i kyrkogårdens midt, i mina
faders graf. Säkert har jag ej röfvat de minas
bärgning, icke lyft min hand mot mitt eget lif,
men helt säkert har jag ej vunnit en sådan
kårlek, säkert vill ingen göra så mycket för mig
som kavaljererna för denna ogärningsman. Helt
visst kommer ingen om kvallen, då solen går
bort och det blir ensligt och sorgesamt i de
dödas gårdar, för att melian mina knotiga
fingrar sätta de brokiga korten.
Ej ens kommer man, hvilket jag hellre såge
ty korten locka mig föga, med fiol och stråke*
till grafven förr att min ande, som irrar kring
det multnande stoftet, måtte vagga i tonernas
ström som en svan i glittrande vågor.
Lilliecronas hem pleier nævnes som det
vakreste af kapitlerne. Og det er deiligt.
Dei-ligt skrevet. Det er bare det, at det forarger
mig lidt, fordi det synger de fjollet elskende
hustruers pris, de altid overbærende, de altid
tilgivende. Disse, som har skjæmt mændene ud
for os og git dem privilegium paa at være, hvor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
