Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 60 —
Min bleke vän, döden — befriaren, hade
aldrig varit med om något så ljufligt. Ty visst
fnnnos de, som gräto vid Ferdinand Ugglas
dödsbädd, men den sjuke själf log mot mannen
med lien, då denne tog plats på sängkanten,
och hans mor lyssnade efter dödsrosslingarna
som efter ljuf musik. Hon bäfvade för att
döden ej skulle mäkta fullgöra sitt värf, och
nar allt var slut, trängde tårar fram i hennes
ögon, men det var tåror af glädje, som föllo
på hennes sons stelnade ansikte.
Aldrig hade min bleke vän blifvit så firad
som på Ferdinand Ugglas begrafning. Om han
vågat visa sig, skulle han kommit i fjädersmyckad
barett och guldstickad mantel och dansat före
liktåget uppför kyrkogårdsgången, men nu satt
han, den gamle, ensamme, hopkrupen på
kyrko-gårdsmuren med sin gamla, svarta kappa på
sig och såg tåget komma."
Og hun skildrer dette tog, som ikke er
noget begravelsestog, men et bryllupstog.
Saa stærk er hendes trang til at gjøre fest
og glæde ud af alt, at hun breder sin fantasis
mest straalende vinger ud for at låve sin bogs
festnummer i et kapitel om døden.
Og hun er ikke engang bange for at vælge
det sted, hvor døden pleier at ramme saarest:
en mors hjerte. Hun eier i sin kunst ogsaa
her tryllemidlet til at gjøre fest.
Og ligesom det er ved døden, at aanderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
