- Project Runeberg -  Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782. Bidrag till den svenska religionslagstiftningens historia /
55

(1896) [MARC] Author: Herman Levin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

V. STKOKIRCK, RATIONALISM I RIKSDAGEN.

55

sig själfva ej kännande människor, men som livarken höra till
de förra eller senare, utan äro egna mänskliga påfund under
sken af heliga trons artiklar och mysterier». Till de förra
hänförde han, hvad första artikeln lär, nämligen att en Gud är,
och att han belönar dem, som söka honom. För enheten i
religionen fordrades endast, att man erkände dessa sanningar.

Naturligen kunde han ej vinna riksdagen för sina åsikter.
Detta visar sig bäst däraf, att det af prästerskapet framställda
förslaget gillades af alla med ständerna. Men det, att sådana
meningar som de nämnda kunde framkomma på riksdagen,
visar, att en rationalistisk anda där redan var representerad, som.
om också beklaglig i öfrigt, dock ingaf förhoppning om att
snart få en större religionsfrihet lagligen erkänd. Att en sådan
anda, yttrande sig i likgiltighet för gudstjänst och nattvard nu
vunnit insteg hos medlemmar af ständerna, framgår äfven däraf,
att kyrkoherde Törning på riksdagen 1739 ansåg sig föranlåten att
till sitt stånd hemställa, om det icke borde taga i öfvervägande,
»huruvida assessores, hofrättsråd och flera kunna i
religions-måi vara domare, som på tio å tolf år aldrig bevistat
gudstjänsten eller brukat sina salighetsmedel, samt huruvida
ridders-och adelsmän samt borgare, som aldrig komma i kyrkan eller
bruka sina salighetsmedel, böra hafva säte och stämma på
riksdagen». Ståndet ansåg också saken förtjäna uppmärksamhet1).
Ett par år därefter beklagar biskop Schröder, då han med en
deputation från prästeståndet uppvaktade ett af medstånden,
att man nu lefver i en tid, då »under själfva Herrens evangelii
allra klarast för oss lysande ljus, klarhet och renhet, dock
mycket villos mörker, mycken irring och villfarelse af villoandar
och mörkrets listigheter i de andeliga ting å den ena sidan och
mycken ateistisk gudlöshet, uppenbar ogudaktighet och
grufve-ligt förakt emot Herren och hans ord på den andra sidan sig
allestädes mer och mer till ljusets fördunklande yppar och synes
öfverhanden taga» 2).

Vid samma riksdag återupptages frågan om religionsfrihet
för de reformerte. En medlem af adeln, öfverstelöjtnanten frili. Sten
Coyet, inlämnade nämligen 1741 till sitt stånd ett förslag härom.
Han framhåller endast förslagets af dess förra målsmän häfdade
betydelse för landets materiella förkofran i följd af den mot-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 8 11:14:00 2017 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lhrelig/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free