Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under de följande riksdagarna ansåg ståndet det ej rådligt
att vidröra saken af fruktan att därigenom utmana de friare
elementen i riksförsamlingen, hvarigenom man möjligen endast
komme att skada sin sak. Då därföre vid riksdagen 1765—66
en talare föreslog, att ståndet åter skulle »röra sig» i frågan
och »försöka, hvad till återvinnande och befästande af
religionens enhet i vårt k. fädernesland kunde stå att uträtta», manade
däremot andra till försiktighet. En ståndets ledamot (d:r
Nen-sén) fruktade, att i händelse ett försök i nämnda riktning
gjordes, detta kunde få en »konträr verkan». Han hade hört
berättas, att katolikerna redan förut varit nära att få
religionsfrihet. Varsamhet vore därföre af nöden, »att icke på dem
förloras och på de andra intet vinnes». Något försök gjordes ej
heller, ehuru frågan vid ett senare tillfälle åter togs upp,
livar-vid nya åtgärder förordades af flera talare. De vunno dock ej
något gehör, så mycket mindre som en medlem af ståndet
(prosten AVijkman) sade sig af diskurser, som i deputationer bjifvit
förda af de andra ståndens ledamöter, kunnat sluta till att många
voro benägna att »extendera religionsfriheten till flera sekter
än de reformerte» 1).
I de föregående konungaförsäkringarna var, som nämndt,
all främmande religionsöfhing i landet på det uttryckligaste
förbjuden förutom den, som af ålder var medgifven de främmande
ministrarna. Då vid Adolf Fredriks tillträde till regeringen
konungaförsäkran genomsågs i stora sekreta deputationen, blef
fråga, huruvida något om den de reformerte medgifna
religionsfriheten skulle intagas däri. Ärkebiskopen H. Benzelius yrkade
å sitt stånds vägnar, att förordningen härom »hvarken explicite
eller implicite» skulle inryckas i den nya grundlagen såsom
stridande mot gällande författningar2). Ändamålet med detta
yrkande lyckades han ock vinna, så till vida att ifrågavarande
tros-bekännares fria religionsöfning ej finnes omnämnd i
konungaförsäkran af den 25 Nov. 1751. Tvärt om lofvar konungen
att ej tillstädja något själfsvåld mot förordningarna,
»särdeles 1655 års religionsstadga och kyrkoordningen». Däremot
utgick stadgandet om främmande sändebuds gudstjänst och det
härmed förenade uttryckliga förbudet för andra än desses
husfolk att deltaga däri samt om sättet för öfriga främmande
tros-bekännare att öfva sin andakt. Hvad som, sasom nyss nämnts,
!) Pr. sfc:s prot. d. 28 Jan., 7 Sepfc. 1765. 3) Pr. st:s prot. d. 4 Juni 1752.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
