- Project Runeberg -  Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782. Bidrag till den svenska religionslagstiftningens historia /
195

(1896) [MARC] Author: Herman Levin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ventikel de församlade förmanades att med bön och åkallan
beväpna sig emot den anfaktning, som dem och deras heliga
verk af satan och världen ti 11 stundade b. Äfven förfäktades
åtskilliga villfarande läror vid deras sammankomster. Sä lärdes
kiliasm. ett mellantillstånd efter döden, hvarunder själarna
renades, en syndfri fullkomlighet, som kunde vinnas på jorden,
v. AValker förklarade, att vi måste sträfva efter fullkomlighet. till
dess vi varda så fullkomliga som Kristus själIV-).

Under sådana förhållandjen var det ej så underligt, att
kyrkans tjänare med nit och allvar uppträdde mot rörelsen och
att äfven statsmännen hade sina blickar fästado på den söndring,
som befarades hota kyrkan från pietisternas sida. A’i kunna
visserligen ej fritaga prästerskapet från all skuld till de
öfver-drifter. till hvilka pietistérna ofta gjorde sig skyldiga, dels på
grund af den bitterhet, hvarmed de ofta nog uppträdde mot
sina motståndare, särskildt i sina predikningar3), dels emedan
en del präster genom sitt enskilda lif gåfvo anledning till
berättigade anmärkningar mot sig. Intet var vanligare från
pietisternas sida än talet om opånyttfödda och världsliga präster.
Härvid sköto de dock öfver målet, ty hvad som med skäl kunde
förebrås enskilda medlemmar af ståndet, därför anklagade de
prästerna i allmänhet, för så vidt de ej obetingadt ställde sig
på deras sida.

A’i anse oss ej böra framkasta denna beskyllning mot
kyrkans tjänare utan att också gifva skäl för vårt påstående.
Såsom stöd härför kunna vi helt naturligt ej anföra de mörka
skildringar af det sedliga tillståndet bland prästerskapet, som

’) Se Camén och Nordbergs ofvavm. votum i Sicklakomm. -) So. kons.
prot. d. 19 Juni 1721, § 2. s) En af de hätskaste antipietistiska predikanterna
var kyrkoherden i Riddarhohnen Possieth. Så förde han i en predikan 1720
klagomål öfver »de röfvaro, glupande ulfvar och gräshoppor, hvilka
Johannes kallar en satans hop och äro fallna från tron, hållande sig till bedrägliga
andar och djäflalärdom genom dem, som med skrymteri tala lögn och hafva
brändt tecken i sitt samvete». Uti en riksdagspredikan 1723 beklagade han
sig »med många tårar öfver de svärmare, räfvar, villoandar, löpare och
smy-gare. som till ett stort antal skola finnas här å orten och utsprida sitt
pietistiska och kätterska förgift, hvilkas sammankomster gå ut pä så skadligt
kväkeri, det ingen utan förförelse oe.li sin själs eviga fördärf kan efterfölja
dem». Om P:s utlåtolser so Cedersparres mem. d. 19 Nov. 1723 bl. Sickla
kommissioms akter; E. W. Bergman, Några bidrag till svenska kyrkans
historia s. 49 f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 8 11:14:00 2017 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lhrelig/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free