- Project Runeberg -  Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782. Bidrag till den svenska religionslagstiftningens historia /
198

(1896) [MARC] Author: Herman Levin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nings- och predikoskyldighet samt vid andra ämbetssysslors
förrättande. Biskopar och konsistorier förehållas därför att tillse,

: att de ostyrige och oskicklige antingen m’åge med tillbörligt
och allvarsamt straff rättas eller, om det intet vill hjälpa,
alldeles afskaffas 1). Ungefär samtidigt därmed utgick också från
högsta ort en resolution, som förordnade, att de präster, »som
föra ett oanständigt och oförsvarligt väsende med fylleri och
dryckenskap, lefva illa i sina hus, hafva kif och trätor med siria
åhörare och andra», skola stå under biskoparnes och
konsistoriernas inseende. Därvid stadgas, att, »om några otillbörligheter
af dem föröfvas och uppå förmaningen ingen bättring följer,
måste de ifrån ämbetet sättas»2).

Prästerna voro ej heller själfva blinda för de fel och
brister, som kunde finnas hos ej så få medlemmar af ståndet.
Emot den beskyllningen, som från pietistiskt håll gjordes mot
biskoparne, att de voro skuld till förfallet bland prästerskapet,
därigenom att de vigde ovärdiga och odugliga lärare, förklarar
ståndet, att ett sådant påstående vore helt och hållet obevisadt.
På samma gång erkänner det dock, att det inom sig verkligen
hyser sådana ovärdiga medlemmar. Det vore mycket att
beklaga, heter det härom, att »många göra sig själfva odugliga,
sedan de undfått ordines, i det de antingen slå sig till fylleri,
trätor, slagsmål, girighet eller andra odygder eller varda af sina
gåfvors inbillning och andras flatterie uppblåsta, blifva
kalum-nianter och så sitt eget stånds försmädare»3). Häruti, tillägger
ståndet, »kan biskopen så liten skuld hafva som Herren själf,
då Judas Iskariot, som af honom till apostlaämbete blef kallad,
vardt en tjuf och sin Herres förrädare».

’) Skrifv. af cl. 22 Nov. 171S finnes bl. sv. eccl. haudl.. VIII n:r 60.
’-) K. m:ts resol. d. 27 Maj 1719 (Wilskman, auf. arb., I s. 175 f.). <*) Med

dot sista syftas på Tollstadius, som i en predikan på fjärde sond. e.
Trettondagon 1726 på ett om ungdomligt öfvermod ocli egenkärlek
vittnande sätt hade angripit sitt stånd, särskildt biskoparne, genom hvilken
predikan lian gaf uppslaget till det från pietistiskt håll framställda och af
alla 3 lekmannastånden vid 1723 o. 1726 iirs riksdagar understödda yrkandet
på en ockles. deputat. Pr. st:s ofvan atif. yttrande är hämtadt ur ståndets
protest vid 1723 års rikscl. mot en sådan deputation (Pr. st:s bref. memor. o.
koncept. n:r 46). — Såsom prof på de af Tollstadius mot prästerskapet i sin
predikan framställda beskyllningarna kan anföras hans påstående, att biskoparna
■ tillsatte oduglige lärare, låta vårdslöst handlas med kristendomens rätta
drifvande, låta vårdslöse lärare blifva onäpsta, när dc tilläfventyrs hinna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 8 11:14:00 2017 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lhrelig/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free