- Project Runeberg -  Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782. Bidrag till den svenska religionslagstiftningens historia /
208

(1896) [MARC] Author: Herman Levin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

verket stodo de där mer såsom anklagade än såsom anklagare.
De flesta förklarade undvikande, då de tillspordes, om de kunde
angifva några pietister och svärmare, att de ej kunde nämna
någon viss . De hade i sina predikningar endast
»generaliter» berört saken och varnat sina åhörare. Bland de inkallade
prästmännen voro ock de förut omtalade öfverhofpredikanten
Barchius och kyrkoherden Possieth.

Äfven i fråga om själfva Sicklamålet voro meningarna
delade bland kommissionens medlemmar. Pluraliteten ansåg, att
de förhörda personernas sammankomster vid Sickla och
annorstädes ej kunde anses stå i strid mot Guds ord, en sann
kristendoms utöfning och k. m:ts förordningar, »när de i sitt rätta och
efter Guds ords regel lämpade förstånd tagna varda». För
denna åsikt anfördes, att de ifrågavarande personerna endast
üllßüigIris sammankommit, att de iakttagit den rätta tiden för
sina andaktsstunder, nämligen efter den offentliga gudstjänstens
slut, och sättet för dem, som vore Guds ords betraktande,
böner och lofsånger, hvarjämte de haft ett ostraffligt ändamål till
> inbördes uppbyggelse och uppmuntring till en sann
kristendom och förkofring». Det vore att beklaga, yttra de, »att man
måtte lefva i den tiden, då ett icke allenast så oskyldigt, utan
ock Gudi och rättsinta människor angenämt förhållande för
sällsynt, undersamt, farligt och förförligt ntropadt blifvit».

Däremot menade minoriteten — äfven nu Camén och
Nordberg ... att den frågan, huruvida de hållna sammankom-

sterna voro straffvärda, hörde till världslig domstols
skärskådande. Förordningarna i den punkten vore lika klara, som det
vore uppenbart, »att 26 personer, officerare, civilbetjänte,
borgare, studenter, drängar, hustrur, jungfrur, pigor från åtskilliga
hus, varit från den ena aftonen till den andra tillhopa och
förrättat sin egen andakt». Hvad den frågan åter beträffade,
huruvida de anklagade hyste några irriga lärosatser, så vore den
svårare att besvara. I allmänhet hade de svarat rätt på de
frågor, som ställdes till dem. Men de nämnde .prästmännen hade
redan från början varit af den meningen, att särskildt förhör ej
borde anställas med dem, »enär med detta folkslaget ett sådant
procedere till sanningens utletande icke vore tillräckligt».

Kommissionen redogjorde i sitt utlåtande till k. m:t äfven
för sina tankar i den frågan, hvilka sammankomster som borde
anses tillåtna. I detta afseende var det kommissionens mening,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 8 11:14:00 2017 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lhrelig/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free