- Project Runeberg -  Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782. Bidrag till den svenska religionslagstiftningens historia /
264

(1896) [MARC] Author: Herman Levin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Under loppet af år 1735 inflyttade i det nämnda huset omkr. 15
personer, män och kvinnor, bland hvilka Strokirch och en
student Sven Rosén, prästson från Göteborgs stift, voro de
förnämste. Desse tvenne personer voro dock sins emellan ganska
olika. Hos Strokirch framträder mer lärofaderns rationalism,
som också tydligt visade sig i det memorial, han vid 1734 års
riksdag inlämnade till ständerna. Rosén däremot var en
inåtvänd och hjärtefrom natur, anlagd för mystiska svärmerier. I
sina skrifter ifrar han mot all yttre gudstjänst. Den rätta
gudsdyrkan bestode i att lyssna till, livad Gud talar i människans
inre. 1 en skrift, som behandlar bönen, talar han om »den
invärtes, stillatigande och oupphörliga andens bön». Vidare har
han författat en afhandling om det lekamliga arbetet, hvari han
förklarar, att Gud drager omsorg om de sinas uppehälle, utan att
de behöfya bekymra sig därom. — Under det Strokirch
mestadels befann sig på resor för vinnande af proselyter, blef Rosén
det nya samfundets egentlige lärofader. I enlighet med hans
åsikter höllos inga gemensamma andaktsstunder till bön och
Guds ords betraktande. En hvar borde »stå ledig för Guds
ande till att bedja, när och såsom han ledde dem».
Naturligtvis besökte de ej heller några kyrkor, hvilka Rosén kallar döda
trä- och stentempel. Ej heller kunde de hafva något förtroende
för prästerna och ville ej veta af deras undervisning. För
öf-rigt öfverensstämde församlingens åsikter tämligen noga med
Dippels. För sitt lif fingo de af till kämnersrätten inkallade
vittnen det erkännandet, att de alltid left tyst och stilla samt
fört ett ärbart och kyskt lefverne.

Stadsfiskalen ingaf i slutet af år 1736 en rapport till
konsistorium om församlingen. Med anledning däraf blefvo dess
medlemmar under detta och följande år flera gånger uppkallade
i konsistorium, hvarvid prästerskapet förgäfves bemödade sig att
i enlighet med den nya förordningen undervisa dem för att få
dem att öfvergifva sin villfarelse. Strokirch, som höll sig
undan, kunde först icke anträffas, och då han slutligen inställde
sig, vägrade han att inlåta sig i svaromål. Vid förhören i
konsistorium uppförde sig de fleste trotsigt gent emot konsistorii
förmaningar. — Då sålunda prästerskapets bemödanden att rätta
dem blefvo fruktlösa, upptogs saken af de världsliga
myndigheterna. Under 1738 var målet före i kämnersrätten, där
vittnen hördes. Det dröjde dock ett par år, innan det sedan upptogs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 8 11:14:00 2017 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lhrelig/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free