- Project Runeberg -  Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782. Bidrag till den svenska religionslagstiftningens historia /
267

(1896) [MARC] Author: Herman Levin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och roligen i församlingen förhålla». Han vill ej förneka, att
rie rätta medlen, som äro förmaning och undervisning, böra
brukas mot de villfarande, men där sådant ej hjälpte, önskar han,
att man må i stället för att bruka »våldsamma, hårda
tvångsmedel, fängelse och landsförvisning, som aldrig kunna hämma
en enda verklig villfarelse, fly slika kätterska människor och
efter frälsarens förmaning låta ogräset växa till skördetiden».
Ett annat i samma anda affattadt memorial inlämnades af frih.
Sten Coyet, motionären om religionsfrihet för de reformerte vid
samma riksdag. Coyet visade ofta deltagande för separatisterna
— hos honom hade den förut omnämnde Olle Norman en tid
erhållit skydd — så äfven här, Han säger sig nämligen känna
medlidande med de olycklige, som blifvit anklagade och dömde
för villfarelse i religionen. Han framhåller, huru »en människas
begrepp och idéer intet stå uti hennes makt att reformera, så
länge öfvertygelsen och förståndet det icke medgifva; och
såvida en sådan ingenting begår, som härrörer af viljans ondska,
så hörer saken alldeles intet under mänsklig dom och straff,
utan är Gud och honom allena emellan». »Jag har hört
omtalas», säger han vidare, »några hofrättsdomare här i staden,
som med besynnerlig samvetsgrannlagenhet och försiktighet
skola handtera slika religionsmål; den högsto välsigne dem samt
gifve många sådana religionsdomare». Staten har väl rätt att
genom dödsstraff eller landsförvisning skilja ifrån sig skadliga
medlemmar, däremot tviflar han på att »en sådan, som ej har
enahanda mening med de andra i religionssaker, kan med godt
samvete kastas utur sitt fädernesland, såvidt nämligen dess
före-liafvande icke tillika förer på skadliga upptåg in politicis».

Sådana röster förklingade ej alldeles ohörda vid riksdagen.
På adelns förslag antogs af medständerna och fastställdes
genom k. skrifvelse af den 23 Juni 1742 till hofrätterna och
konsistorierna, att »ingen för villfarande meningar i religionen
misstänkt eller anklagad person, innan rannsakning och dom
förut gått, med arrest må beläggas, ej heller någon, som icke af
eget bevåg och oaktadt förutgången varning villomeningar
yttrat och utspridt, må på något sätt förolämpas eller för rätta
dragas». Härjämte anbefalldes hofrätterna att med all
skyndsamhet upptaga och afgöra dit refererade religionsmål1).

’) Härom se: Hoffmeisters mem. af d. 31 Juli 1741 o. Coyets d:o af d

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 8 11:14:00 2017 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lhrelig/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free