Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4. Svedenborg’ianismen.
Något senare än herrnhutismen framträdde den sista af de
religiösa rörelser, åt hvilka vi ägna vår uppmärksamhet,
sveden-borgianismen. Stiftaren, Emanuel Svedenborg, född 1688, var
äldste sonen till den namnkunnige, förut af oss omnämnde
Skarabiskopen Jesper Svedberg. Svedenborg hade redan gjort
sig ett namn inom det naturvetenskapliga området, innan han
vid redan mogna år plötsligt uppträdde såsom andeskådare och
grundläggare af en religiös riktning, som i viktiga punkter afvek
från den kyrkliga läran.
Sin religiösa åskådning framlade han i en hel mängd
teosofiska skrifter, bland hvilka bör nämnas hans Vera christiana
religio, från hvilkens utgifvande 1770 han själf daterar
begyn-gelsen af sin nya kyrka. Sin lära hämtade han dels ur bibeln,
dels anlitade han en annan kunskapskälla vid sidan däraf, i det
han förmenade sig stå i personligt umgänge med aflidnas
andar, hvilka genom sina meddelelser utfyllde och förklarade
skriften. Därtill kommer, att bibeln icke tolkades af
Svedenborg efter bokstafven, utan äfven här fick det subjektiva
godtycket allt för stort spelrum. För honom gällde det nämligen
att genom en mystisk bibeltolkning utleta skriftens andliga
innehåll. På sådant sätt var clet ej underligt, att han kom till
en lära, som just i hufvudpunkterna utgjorde en motsättning mot
den lutherska kyrkans uppfattning.
Han förnekade helt och hållet den kyrkliga
treenighets-läran och framställde läran om Gud på ett modalistiskt sätt,
d. v. s. han såg i livad kyrkan kallar de tre personerna trenne
successiva uppenbarelseformer för den ende Guden, nämligen
den eviga gudamänniskan, som är Kristus. Kristus är sålunda
icke Guds son, utan han är själf den evige Guden. I fråga om
återlösningen förnekade han på dippelskt sätt helt och hållet
den vanliga försoningsläran. Gud kan icke hysa vrede till den
fallna människan. Det skulle innebära en förändring hos den
oföränderlige. Någon försoning i kyrklig mening kan det så
mycket mindre blifva fråga om, som, såsom vi sagt, Kristus för
Svedenborg är den ende Guden själf. För öfrigt är det
otänkbart, att en annan skulle kunna godtgöra, hvad vi brutit. Ki’isti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
