Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fridlös, vände han ofta sin tanke till det föräldrahem,
der denna ömma moder, ömsom varnande och ömsom
mildt bestraffande, alltid förlåtande, vägledt hans
barndom - ett förloradt paradis, utanför hvars portar han
kom att utgjuta mången klagan. Då han i »Spastaras död»
tecknar en moder, som uppoffrar sig för att rädda sitt
barn, sänder han med henne en helsning till sin egen,
Då, tyst som tålamodets tårar,
På detta klot hon blickar ner,
Och hennes suckar uppenbara,
Att från en älskad son hon for.
I skaldestycket »Yttersta domen», der han framställer
den gudomliga rättvisan och den gudomliga nåden såsom
dömande, nalkas han hennes graf:
O marmor stum och kall! du, i hvars hårda famn
Jag högg, ack! späd ännu, en älskad moders namn!
Till dig i skuggors hem jag undan blixten ilar . . .
En son bör finna lugn der moderns hufvud hvilar.
Uti sången »Till min mors skugga» igenfinner man
dessa ord:
Du segrar öfver öden vinner,
Men ack! för mig ej lugn, ej rö.
Om jag till templet flykta hinner,
Jag dock ej.någon fristad finner,
Fast svalor bygga der sitt bo.
Detta minnets samband med den bortgångna kunde
blott i flyktiga ögonblick fängsla den orolige sonens
besinning : ett ankartåg, allt för svagt att fasthålla den
farkost, hvaruti han dref omkring, en lekboll för våg och
vind. Men den sonliga vördnadens vittnesbörd böra vi
tro, att denna moder varit en god och ädel qvinna.
Äfven sin mormor har Lidner gifvit en vacker
tacksamhetsgärd uti ett af de äldsta stycken af hans hand, som
finnas upptagna bland hans samlade arbeten. Det har till
öfverskrift: »Vid tillfälle af en förestående resa, då en
silhuett bortskänktes till minne af skilsmessan.» I detta
lilla poem förråder den unga sångmön sitt blifvande
skaplynne, likasom den lättsinnige, men i grunden alltid
god-hjertade ynglingen grunddragen af sin karakter, då han
vid afskedet, i en märkbar känsla af sin svaghet, gör de
bästa föresatser att icke i framtiden genom sin vandel
bedröfva den, som på honom slösat så mycken kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
