Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spastaras död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Imellan mor och älskarinna.
»Ack, himmel!» ropar hon - och rörd åt hafvet ser,
»Min sällhet är för stor, att länge dröja kunna . . .
»Dock nej, min ljufva vän! jag vill ej bäfva mer;
»Den dygdens ursprung är, den skydd åt dygden ger,
»Kan dygdens sällhet han missunna?»
Gud! . . . ack! rädda mig - Hur jag förskräckes!
Hemsk af nattens djup jag betäckes ...
Det blixtrar . . . hvad gnistor! de spritta, de spraka:
Kväsande svafvelregn störta sig ner;
Darrande jordens inelfvor braka;
Dess grundvalar skaka;
Hon vrålar, spyr eld - nu öppnar hon sig. . .
Gud! nådig, barmhertig, förbarma dock di
,,/t
’Ö *
Eamlande tordönen dundrande knalla,
Eldtocknar skälla,
Sjöarna svalla
Mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
Askviggar ljunga,
Fasliga syn!
Ankrade seglare vågorna slunga
Mot himlabryn.
Templen af glödande eldkulor brinna.
Ett skräll... än ett skräll: palatsen försvinna;
I rernnade jorden begrafva de sig . . .
Gud! nådig, barmhertig, förbarma dock dig!
Spastara! . . . Nej, uti hans armar,
Ack, hvilken skönhet dignar ner!
»O, höga gudamor! du nådfull dig förbarmar ...»
Hon svimmar: nu hon är ej mor, ej maka mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
