Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Min moders vålnad steg utur den kulna graf.
En dolk rned Eustans blod åt mig hon långsamt räckte;
Men strax ur sömnens djup mig ufvars läten väckte.»
»Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt
På mossbetäckta berg jag sakna’ns tårar göt.
Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.
Hur ljuft var mig det dån, som ifrån strand och bölja
I skogen skållade! jag glömde, gladdes lopp;
Men borta Eustan var, och segel, dygd och hopp.»
Så, Sulma! älskaren, sorn grät sin döda maka,
Fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
På hennes rnodersarm dess kärleks förstling låg,
Och uti hennes blick han helsans löjen såg.
I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
Då honom hennes barn i sorgekläder väckte.
Hvart flög du, sorgsna hamn, i detta ögonblick?
»Förvillad, hämdfull, vild jag djupt i skogen gick:
Der Öfver träd och berg sig nattens fasor spridde,
Förmörkad månen blef, mot stormar stormar stridde.
Bland hagelskurars ras, ur molnen blixten bröt,
Och jorden bäfvade, och hafvet fjerran röt.
På stormens vingar strax en härjnings vigge sändes,
Och bergen krossades, i lågor skogen tändes.
Förtviflan, harm och skräck uppfylde nu mitt bröst,
Och dundren gåfvo svar på Sulmas klagoröst:
»Bedragen, ack! af dig barbar! af dig bedragen!
»Du vilddjur! mördare! ej än af åskan slagen!
»Till menlöshetens fall ditt slägte snille fått,
»Hvars styrka Öfver oss är mod att göra brott.
»Må jag i afgrundsdjup, fast plågad sjelf, dig finna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
