- Project Runeberg -  Samlade skrifter /
277

(1878) [MARC] Author: Bengt Lidner With: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Andra akten - Sjette scenen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

277

Du är ju den barbar, som först min oro väckte,
Då om min moders hals jag späda armar sträckte.
Jag sorglös var och fri; du kom, mitt lugn försvann;
Du kastade en blick, och hela hjertat brann.
Jag mig bestört och rörd, och ack! förändrad kände,
En darrning mig betog . . . jag vet ej hvad mig hände,
Men af mitt hela jag en enda känsla blef,
Och detta skrämda bröst för suckars stormar dref:
En ljuflig ängslan kom att dessa stormar stilla;
Jag aldrig mått så val, och aldrig mått så illa.
Jag flydde, vände om, gick bort, var åter der;
Förgäfves fly för den, som man i hjertat bär.
Då föll du för mig ner; jag häpen flög tillbaka,
Och hörde stapplas fram: Sophia . . . kärlek . . . maka!
Hvem kunde stå imot? Jag räckte dig min hand:
Var trogen! ropte jag, och knöt vårt kärleks-band.
Nu när jag hör dig till, du grufligt mig förlåter.
Gif, grymme, mig mitt lugn, gif mig mitt hjerta åter:
Men om du det ej kan, så djerfs att älska mig:
Har jag förtjent att bli olycklig genom dig?
Mins du de forna dar, då kärlek allt oss skänkte?
Du drömde blott om fröjd, jag blott på nöjen tänkte;
Vid Sturars ärestod man dig ej gråta såg,
När jag ett segerrof i dina armar låg.
Långt bort från hofvets dån vi herdars lekar skötte,
Och ingen önskan gafs som ej dess fyllnad mötte:
Sjelf månen afundsjuk i moln sitt hufvud drog,
När jag utaf vårt väl till vittne honom tog.
Jag i min oskuld gick så ren som Mälarns bölja,
Och lindar täfla sågs så lyckligt par få dölja.
Du om vår kärlek sjöng, och skogens näktergal
Teg stilla, blef förtjust och glömde sina qval.
Och morgonrodnan knappt sin blomster arm utsträckte,
Förr’n du vid almens fot med lutans slag mig väckte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:38:19 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lidner/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free