Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till den »kristeliga vitterhetsälskaren» i »Tryckfriheten den Välsignade», N:r 20 och 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516
klappa, dessa hjertan - o I teologer! o I filosofer! - de
äro - inåste% förblifva’ sådana, som vi dem undfått.
Hvem, min herre! vore nog barbar, att af denna så
hårdt slagna gråhårsman fordra, det han, med ett
försynens vilja undergifvet sinne, skulle gått sin väg fram och
ropat: herre! allt hafver du väl beställt? Frågade icke
menniskones son sin himmelske fader: min Gud! min
Gud! hvi hafver du öfvergifvit mig? Och han visste dock
hvarför? Då jag ej får tänka, ej kan begripa: skulle han,
som detta frågade, när tusen afgrunder härjade hans
innersta - ack! skulle han missunna mig den usla trösten
att klaga?
Må ingen origtighet förklara mina ord. Ve det hjerta,
i hvilket aldrig religion fått gjuta sin lysande olja! Hon
är den enda, som öppnar sin hamn, då den af ödets
stormar förföljde flyktingen i vida verlden ej finner en vrå,
för att der ostörd gråta. Jag påstår endast, att i vissa
ögonblick förmår ingenting öfver oss. Svagheter äro ju ej
brott - ack! dessa svagheter, ofta så älskansvärda, så
förtjusande . . .
Hvem vågar kasta första stenen på den mor, som, för
att rädda sitt klagande barns lif, med darrande hand
stjäl några kakor bröd ur vällustingens kök? Hvem kan
säga: »du dåre!» till den älskaren, som, af en dyster
framtid hotad, stöter sig en dolk i hjertat på sin
älskarinnas graf? Och ändtligen, hvem hade kunnat fördöma
Esau. om han huggit svärdet i Jakob, som på ett
bedrägligt sätt narrade till sig hans rättigheter? Men slutligen,
min herre! att återkomma till Spastara, tillstäd mig, utan
att missbilliga det minsta i er kritik, anföra en ypperlig
granskares ord i Stockholms-Posten öfver samma
skaldestycke: »När man besinnar tron bragt till det yttersta, på
»branten af förtviflan, som än en gång uppkastar ett
frå-»gande öga till himmelen - känslan i denna sista styrkan,
»då hon villar förståndet, själen i höjden af sin
smär-»tande ömhet, då hon ville våga ett uppror mot Gud.»
- Nej, min herre! Jag har ej förtjent att brännas. -
Men bota, bota måste jag? Må ske! och det snart. Hvad
gör jag ej, f Or att blifva älskad af ett hjerta, så
ädelmodigt, så ömt, som min herres. Tack imellertid för det
min herre ej påstod andra böter än rim. - Sannerligen
äro de ock mitt enda hypotheca bonorum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
