Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Första resdagen. Inträde i Schweitz. Morgon i Bern. Afton vid Enghi. Hvad alperna och solen sade mig. Thun. Titanerna på nära håll. Bad i Aar. Drottning Bertha. Ankomst till Lausanne. Kulna dagar. Nya bekantskaper. Tafla öfver Schweitziska förbundsstaten. Kapellet ”des Terneaux.” Den fria kyrkan. Frågor och funderingar, som fört mig till Schweitz. Ad. Vinet. Teckning af Lausanne och dess hvardagslif. ”À la Montagne!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kaffe. Jag skyndade mig att frukostera och sedan ut. Det
hade regnat och stormat hela natten, men nu var det ju
klart och jag skulle se bergen!
Jag stod på den höga domkyrkoterrassen och såg ut
i nejden. Ja, det var klart, obeskrifligt klart och herrligt.
Himmelens och jordens glans syntes mig fördubblade. I
djupet, under mina fötter, brusade den strida Aar genom
grönskande fält, och der, fjerran kring horizonten stodo,
lysande i hvita drägter, alplandets pyramider: Schreckhorn,
Doldenhorn, Finster Aarhorn, Eigin Mönch, Jungfrau med
sitt Silberhorn, och hvad de allt heta, de uråldriga
Titanerna, Schweitserjordens väktare och praktgestalter. De
voro stilla nu, de förra himlabestormarne. Himmelens herre
hade stänkt öfver dem en handfull snö, och de hade
stelnat. I pantsar och hjelmar af evig is stodo de, nöjda att
gifva återsken af hans sol. O! huru hvita, huru sköna
glänste de ej i den, huru upphöjda. Nattens oväder hade
samlat sig i små molnöar, som summo i dunkla fläckar vid
deras fötter och försvunno der, allt mer lösta af
solstrålarne, dragna af bergens fördolda andar till källorna i deras
sköte.
Huru mina blickar sögo denna syn, min själs öra de
röster, som ur den talade till mig:
”Haf förtroende till solen! Låt dig ej modfällas.
Har icke öfver ditt eget lif nyss en nattlig storm gått fram,
och syntes ej himlen mörk, all utsigt på jorden stängd?
Och blef ej på en gång, såsom med trollslag, ovädret
skingradt och allt klart? Se molnfläckarne nedanom bergen,
huru de smälta för solen, som uppsuger dem, förvandlar
dem i blå æther eller i källor och floder, gifvande åt jorden
fruktbarhet. Så också menskliga lidanden, felsteg — ack!
de som göra lifvet så mörkt, hjertat så sorgset — så
sjunka de i djupet, så smälta de bort för Guds godhets
sol. Haf förtroende till solen! Sjung, sjung o! hjerta och
prisa dess makt såsom alphöjderna och molnen och den
grönskande, föryngrade jorden!”
Gladt brusade Aar med svällande vatten, och
foglarne sjöngo, acaciaträden doftade, och jorden och alperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
