Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Rossinières. Vår stora bikupa. Högdalens lif. Gångstigen. De unga flickorna och söndagsskolan. Chateau d’Oex. Mitt ”chateau.” Mötet vid La Lechevette. Vandringar i alpdalarne. La Comballaz. Les Ormonds. Pêre Ansermèz. Högdalarnes folklif. Den fria kyrkan. Framtidens kyrka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35 3
boningar, der menniskor lefva, andar som älska eller liata,
lida och hoppas, arbeta och bedja. Låt oss gå in i den
första bästa stuga på vår väg. Der inne sitter en ung
och vacker qvinna med fyra små gossar. Tre af dessa
fläta halm. Den yngste af de små arbetarne är blott tre
och ett halft år gammal. Det lilla hemmet, bestående af
ett rum och kök, utvisar snygghet och ett visst välstånd.
Vi se uppbäddade, höga sängar, och — i köket — flera
hyllor med tallrickar och renskurade, väl ordnade kärl.
Den unga modren är vänlig och höflig, små gossarne snälla,
men bra bleka. Halmflätningen, som sedan en tid blifvit
en industrigren i dalarne, och som bringar några
silfver-slantar in i stugorna, är icke förmånlig för qvinnornas
och, synnerligen, för barnens hälsa. Den håller de små
för mycket stilla, och deras fallenhet för skrofler ökas af
detta arbetet, som fordrar att fingrarna jemt fuktas med
vatten. Detta är icke godt, och det medgifver äfven den
unga modren. Men — "hvad skall man göra? — de små
äro många, fordra föda och kläder, och annan
arbetsför-tjenst finnes ej i dalen för henne och barnen; fadrens
räcker ej till för dem alla!’’ Den gamla sorgliga visan!
— — — Låt oss titta in i denna andra ensliga hydda,
så liten, men så egendomlig, som om en torptc-gubbe byggt
den till hem för sig. Och — der kommer han sjelf ut
ur stugans dörr; nej, blif icke rädd! väl är han
svartmuskig och skäggig nästan som en af ur-innevånarne i
nejden — såsom vi tänka oss dem — — men han ler dock
helt godmodigt och blidt, och — — han hälsar på oss
nästan som en gentleman. Han är ock verkligen en slags
alpnaturens gentleman, hjelper oss artigt öfver
bergsströmmen, visar oss en bättre väg bland de labyrinthiska stigarne
och följer oss sjelf, vänligt språkande i det han gör oss
’ les honneurs ’ af sin lilla landtegendom. Ja, han är en
possessionat. Den lilla kullen der har han med egna
händer uppbrukat, planterat med potatis och bönor, och äfven
gräft och sått en liten hvetåker. Han vill gräfva och odla
till dess hela kullen blifvit fruktbärande. Han lefde här
ensam, var gammal redan, men nöjd med sin lott. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
